Shades of Earth – resan tar slut :(

What do you do when the truth you have longed for will destroy you?

Shades of Earth fick jag faktiskt hem från Bookdepository  i början av sommaren, men jag öppnade inte paketet förrän vi for på semester, jag ville ha tid att läsa den i lugn och ro. Shades of Earth är sista delen av Beth Revis triologi Across the universe. Så, jag tog med den i min packning och började läsa den mot slutet av vår semesterresa, hann inte så mycket men slukade resterande sidor när vi kom hem. Amy och Elder tar skyttlen från Goodspeed, ner till den nya planeten – Centauri-Earth –  med två solar. Redan på vägen ner råkar dom ut för bekymmer och livet på  Centauri-Earth är fyllt av faror. De monster som Orion har varnat för träffas på redan vid landstigningen, och snart upptäcker de även tecken på att  Centauri-Earth redan har invånare med mänskliga uttribut. Men den verkliga faran kommer från oväntat håll, och Shades of Earth har inte ett odelat lyckligt slut…

Jag skulle vilja skriva så mycket mer om den, men det är dilemmat med tredje delen i en triologi, eller hur? Antingen har ni läst de tidigare delarna och längtar efter slutet och då vill jag inte skriva för mycket, eller så har ni inte läst och då är det svårt att skriva utan att ge spoilers för de tidigare delarna (eller denna)… I alla fall så är det mycket som levereras: mysterium, ledtrådar, mord, monster, science fiction, romantik, dystopi…

Så… jag kommer nog bara att konstatera att när sidorna på den högra sidan av boken blev färre och färre och slutet närmade sig kändes det så trist att veta att det snart skulle vara slut. Helt slut! Det var bara så himla bra! Ställer in den i bokhyllan bredvid sina ”kompisar” i väntan på omläsning! Har inte läst så mycket Science fiction men den Across the universe triologin gör mig helt klart sugen på mer!

Information om boken:

The final book in the ”New York Times” bestselling trilogy, perfect for fans of ”Battlestar Galactica ”and ”Prometheus”
FUELED BY LIES.
RULED BY CHAOS.
ALMOST HOME.
Amy and Elder have finally left the oppressive walls of the spaceship” Godspeed” behind. They’re ready to start life afresh–to build a home–on Centauri-Earth, the planet that Amy has traveled 25 trillion miles across the universe to experience.
But this new Earth isn’t the paradise Amy had been hoping for. There are giant pterodactyl-like birds, purple flowers with mind-numbing toxins, and mysterious, unexplained ruins that hold more secrets than their stone walls first let on. The biggest secret of all? ”Godspeed”‘s former passengers aren’t alone on this planet. And if they’re going to stay, they’ll have to fight.
Amy and Elder must race to discover who–or what–else is out there if they are to have any hope of saving their struggling colony and building a future together. They will have to look inward to the very core of what makes them human on this, their most harrowing journey yet. Because if the colony collapses? Then everything they have sacrificed–friends, family, life on Earth–will have been for nothing.

Men, det var det där med omslagen då, som fler bloggare har diskuterat och blivit besviken över. Jag tycker de två först är hyffsat snygga, men omslaget till Shades of Earth som finns hos Adlibris är inte snyggt:

Så, jag är glad att jag hittade där här, mycket snyggare hos Bookdepository. /för det är mycket roligare att ha fina böcker i bokhyllan…

Säkert fler som läst och gillar, men dumma Feedly låter mig inte söka i flödeshistoriken, nej, jag och Feedly är inte kompisar än även om det nu fungerar att läsa bloggflödet på min iPad…

Full pott av mig iallafall! 10/10

 

Beautiful creatures – bok och film :)

Inser att jag inte har fått iväg någon ordentlig recension på Beautiful Creatures, som jag fick som e-bok och läste på min iPad. (eller jag har skrivit om den men jag tycker själv att det lite drunknade i annat…så här kommer lite mer)  Jag hade tänkt vänta med att få iväg recensionen tills jag hade sett filmen för att kunna lägga in lite om den också, också glömde jag, typiskt. Jag har skrivit lite om den tidigare, där jag bland annat har konstaterat att den nog egentligen INTE var trög i starten utan det är jag som har svårt att fokusera på att läsa i iPaden…

Jag är väldigt nyfiken på filmen nu efter att ha läst boken. Efter en trög start – som jag ärligt ska påpeka att det var nog inte helt och hållet bokens fel, utan snarare formatets fel – läsa på iPad är fyllt att distraherande moment – för mig iallfall – någon av barnen kommer och ”lånar” den, det kommer mail, fb-aviseringar, blir nyfiken på att läsa i bloggar, nyheter etc etc… LÄSPLATTA passar mig mycket bättre för e-böcker, men då behöver jag en ny med större skärm, blev för mycket bläddrande med den lilla läsplattan jag har.

Men slutligen så kom jag in i läsningen ändå, och slutet var riktigt spännande, men såklart – helt upplagt för en fortsättande del…

En förbannelse, ett val, två öden … När sextonårige Ethan möter den nya mystiska tjejen Lena, inflyttad till det lilla sydstatssamhället Gatlin, slår det gnistor. Hennes gröna ögon, mörka hår och gåtfulla personlighet fascinerar Ethan. De dras obevekligt till varandra, men deras kärlek är farlig och hotar att avslöja mörka hemligheter ur det förflutna.
När Lena fyller sexton år kommer hon att förändras. En okänd värld av magi väntar på att slå klorna i henne. Hennes krafter håller på att vakna, och hennes kärlek till Ethan kan inte få fortsätta … Men Ethan är beredd att göra vad som helst för att inte förlora Lena. Han tänker inte ge upp.

En mörk och romantisk kärlekssaga! En skrämmande värld av magi – och två huvudpersoner som gör allt för varandra.Beautiful Creatures är första delen i en serie. Beautiful Creatures lanseras också som film under våren 2013 med Jeremy Irons, Emma Thompson och Viola Davis i rollerna. Boken är en stor internationell succé och såld till 35 länder.

Direkt när jag hade läst ut den konstaterade jag att:

Läste just ut beautiful creatures, och den fick verkligen upp tempot på slutet, så pass att: Hoho, nästa del tack!

Jag som hade en lång period när jag älskade ”kostym-böcker” – kan man kalla dom det? Böcker där man får drömma sig bort bland adel, vackra klänningar, stiliga män 😉 osv, har redan där en hel del att gilla i Beautiful Creatures. Och att det sedan tillkommer lite mystik och spänning – som upplagt för att jag ska gilla den! Och som sagt, när jag väl kom in i läsandet så bara rasslade det till så läste jag ivrigt ut den 🙂

Filmen då? Jo, den var också bra, följde inte riktigt boken, medelbra skulle jag säga att jag tyckte den var. Men konkurrensen är hård! Det kommer så många filmer nu efter bra böcker.

 

 

Fågelbarn

I början av förra veckan lästa jag ut Fågelbarn av Christin Ljungqvist – ännu en bok som mer eller mindre sträcklästes (i mån av tid…;)) , jag hade tänkt skriva recensionen direkt men hela förra veckan hade jag huvudvärk, så jag prioriterade soffläge och vila. Fågelbarn utspelar sig efter Kaninhjärta (som jag inte har läst) men är helt fristående, men vad jag förstår förekommer Hanna i den som biperson. Men i Fågelhjärta är det Hanna som är i centrum. Jag kommer inte att själv skriva någon direkt sammanfattning av handlingen, utan ska istället försöka komma med lite tankar och åsikter kring Fågelbarn.

Tidsperspektivet i Fågelbarn växlar mellan nutid och uppväxttiden, och jag tycker växlingarna är logiska och lätta att hänga med i, och upplagda på ett sådant sätt att jag bit för bit för delarna till hela pusslet (även om jag sitter och anar och gissar tidigare:) ) och bygger upp spänningen. Det ges mycket utrymme att reflektera kring ondska – kan någon födas som ond/elak och hur mycket påverkar bemötandet barnet får.

Utfärdar lite spoilervarning och spånar vidare…

Jens beter sig som urtypen för det ”elaka/onda barnet” han river sönder, skadar och dödar smådjur, och skrämmer sina småsyskon. Mamman hanterar det inte alls tycker jag, och pappan, ja han tar till sin styrka och makt för att hantera det – dvs inte så bra… – Och hålla skenet uppe till varje pris! så pass att de ljuger om och för sina barn om sanningen om det hemska som hände Samuel. Ja, och om Hanna och det hon ser, hon ser nämligen ”spöken” och hennes händer blir ibland varma och drar hon mot föremål som har historier att berätta. Något (främst) mamman inte alls gillar, att Hanna hittar på historier så där…. Det blir till en stor börda för Hanna, men hon visar sådan styrka och lyckas frigöra sig utan att bryta.

Fågelbarn är spännande och Christina har lyckats få med så mycket som det finns all anledning att tänka vidare på. Egentligen finns det mycket mer att skriva om boken, men jag får inte grepp om det nu… Jag avrundar med att konstatera att jag gillade den, mycket, berättarspråk och grepp, själva berättelsen, spänningen och mystiken men även vardagsskildringarna som ligger som grunden.

Från början hade Hanna två bröder, Samuel och Jens. Det skiljde bara ett år mellan dem, men medan Samuel var känslig och försiktig, var Jens hans raka motsats. Nu är de borta, båda två. Och allt är Jens fel. Och kanske Hannas också, hon visste ju vad som skulle hända, kanske kunde hon ha stoppat det. Är det därför Jens har kommit tillbaka, för att hämnas?

I Christin Ljungqvists nya roman för unga vuxna har Hanna, en av bikaraktärerna från debuten Kaninhjärta, huvudrollen. Med återblickar till barndomens tragedi varvat med den unga kvinnans frigörelse från familjens kvävande famn skapar Christin Ljungqvist ett suggestivt thrillerdrama.

 

En sekund i taget.

Fick hem En sekund i taget från Rabén och sjögren i början av veckan – TACK!. Eftersom vi har sportlov nu har jag inte haft lite fullt upp, men klart att jag har hunnit läsa! En sekund i taget var dessutom så bra och sög mig fast så den läste jag ut i rekordfart. Visserligen är den inte så tjock – 194 sidor – men det är 194 BRA sidor ska ni veta.

Hedvigs föräldrar och lilla bror har dött i feber, efter att ha levt lite i en bubbla där hon skött om sin familj – gett febernedsättande, vatten  – ett par timmar inser Hedvig på kvällen att det inte bara är dom som är drabbade. 112 går inte att nå, ute är det mörkt och underligt tyst, kompisen har skickat ett sms med: Jag tror jag kommer att dööö! Förtvivlad inser Hedvig att alla i staden är döda och beger sig därifrån.

Känslor, tankar och handlingar är realistiskt återberättade, så skulle det kunna vara.  Och Hedvig känns väldigt lik 13-åriga jag, osäker, dåligt självförtroende – hon tror inte att hon klarar någonting (men hon klarar massor!) – och kompisen är populär, ”duktig” i allt och självsäker. Men när Hedvig begett sig från tätorten – hon vill komma bort från alla döda, det skulle jag också vilja – så kommer hon snart på att det finns en kursgård med djur som skolan har besökt. Perfekt, djur men inga människor som kan ligga döda. På gården lär sig Hedvig att sköta om djuren – mjölka kor – och kärna smör!, får, hönor, hästar – Hedvig som har varit lite hästrädd. Det är ensamt, men Hedvig klarar sig bra, och börjar så smått trivas i sin ensamhet, då hon börjar märka spår och tecken på att någon har varit på gården.

Känner verkligen med Hedvig när hon ensam kämpar för att överleva, de blandade känslorna inför att träffa på andra överlevande. Jämfört med de zombieberättelser man kanske jämför boken med händer det inte mycket, men den suger ändå tag i mig, En sekund i taget är stillsam men spännande, gripande och sorglig. Även här är slutet ! jag vill veta mer! Sofia – mer mer mer mer mer!

När jag läser böcker är det viktigt att kunna leva sig in i boken, det ska inom sin genre vara realistiskt och möjligt, man ska kunna tänka sig att det skulle kunna hända och vara så. Därför var det väldigt intressant att läsa ett inlägg hos Boktjuven. Hon har läst GPs recension av boken (Läs GPs recension här.) som överlag är positiv, men ifrågasätter just den realistiska delen och menar att det INTE skulle hända så om det vore på riktigt. Här kommer lite dubbelcitat (från boktjuven och därmed också från GP):

Här kommer ett citat från GPs recension, den delen jag menar:

”Sofia Nordin har nominerats till Augustpriset för sina två senaste ungdomsromaner; Natthimmel 2009 och Det händer nu 2010. Jag tror inte att En sekund i taget kommer att innebära ett ”tredje gången gillt” för författaren i Augustprissammanhang, till det är den lite för slarvig i detaljerna och får därför problem med trovärdigheten. (Exempelvis kollapsar civilisationens kringverk som elektricitet och rinnande vatten snabbare än det borde, mängden krockade bilar på vägarna går inte att förstå ens med hjälp av människors hastiga insjuknande i feber och det är faktiskt inte möjligt att utan föregående träning få en häst att lägga sig på kommando.)”

Det med krockade bilar vet jag inte – kanske var alla på väg hem eller till sjukhus men dog på vägen?

Det med hästen kanske stämmer – men inte kan väl Augustjuryn vara så tjurig med en sån liten detalj?

Då återstår att undersöka hur trovärdigt det med elektriciteten är, och det är det jag har undersökt lite noggrannare.

Intressant! Boktjuven har här alltså gjort en mycket intressant undersökning om det är trovärdigt att elektriciteten försvinner nästan omedelbart. Jag kan berätta att det är trovärdigt enligt hennes källa (som jag bedömer borde vara trovärdig :)) så är det ett högst troligt scenario. Men, jag tycker att ni ska bege er till Boktjuven och läsa hela det intressanta inlägget.

Jag avslutar med: Jag gillar! Massor! kommer att läsa om, det är säkert. Sofia – det här har du gjort bra! Älskar!

En stark 9/10, finns hos Adbliris m.fl.

Fler som läst och tyckt om En sekund i taget:

Beroende av böcker  som bland annat skriver:

Kanske når den inte riktigt upp till de höjder som somliga rapporterat om men det kan vara så enkelt att mina förväntningar målat upp något som ingen riktigt bok kan leva upp till. För mig är det även lite ovant med en apokalyps där huvudpersonerna inte blir attackerade av zombier så jag satt liksom och väntade på ett springande och jagande som aldrig riktigt hände. Men det är en jobbskada jag gissar att man får räkna med när man skriver för Swedish Zombie och inget jag kan beskylla boken för. Jag gillar speciellt att boken tar upp alla de där sakerna som jag själv undrat över: hur ska man hålla sig varm under vintern i Sverige när elen slutat fungera, vilka affärer ska man raida och hur lär jag mig allt det där som människor som lever nära bondgårdsdjur och natur kunnat sedan barnsben?

Fiktiviteter 

Vi är i början av året men redan nu är jag beredd att säga att jag hoppas att Sofia Nordin ska nomineras och vinna fina priser under 2013 för En sekund i taget. Lite prematurt kan tyckas men faktum är att i min lilla läsvärld blir det inte mycket bättre än det här.

En bok om dagen

När jag läser En sekund i taget känns det knappt som att det är samma människa som har skrivit den här boken. Från den varma, sköna berättelsen om Stella och Sigrid har författaren tagit klivet till att skriva en förvånansvärt grym historia. Eller grym och grym. Jag vet inte vad jag ska kalla det. En sekund i taget är en slags postapokalyps, där Hedvig är den enda överlevande efter det att en feber har tagit död på alla andra människor och det inte heller går att söka kontakt med någon annan överlevande utanför det naturliga geografiska området eftersom all elektricitet, all nätkommunikation och all radiotrafik är död.

 

I Dödsskuggans land

Oj! Vad har hänt? har jag fått läsflyt helt plötsligt? varit på ovanligt mycket läshumör och för trött för andra aktiviteter? Eller bara hittat bra böcker som läses fort? Tja en blandning antar jag, nu har jag ännu en gång snabbläst en bok!  I dödskuggans land läste jag ut i förrgår,

Därför tänkte jag hoppa på trenden och göra snabbrecension – bättre det än att hamna efter igen och känna stress över att det är ogjort – inte roligt att blogga om det blir ett måste, jag bloggar för att det är roligt och för att jag vill skriva några rader om de böcker jag läst för att komma ihåg vad jag läst och vad jag tyckte, OCH så klart för att dela tips och få tips. 🙂

Börjar med I dödskuggans land av Alden Ball. När jag just hade börjat läsa så gjorde jag ett inlägg om en jobbig avsaknad i texten – inga talmarkeringar –

Snart halvvägs genom, men det är något som så totalt stör läsningen, nämligen något som saknas. Ser ni?
Inga, absolut inga talmarkeringar i texten! Gör det riktigt svårläst… Jag undrar… Hur? Hur kan korrekturläsaren ha godkänt det? Går mot alla skrivregler, och som sagt, drar ner intrycket av boken ett ar snäpp. Tyvärr.

varpå jag fick ett upplysande svar från Swedish Zombie:

Det är vanligt att man gör så, till exempel är även Cormac McCarthy förtjust i det skrivsättet. Bell använder det för att han hämtat inspiration från American Southern Gothic då han skrev boken plus uppföljaren, berättade han då jag intervjuade honom för SZ.

men ganska så snart så sögs jag in i berättelsen och glömde snart bort lusten att ta en penna och göra talstreck 😉 Det är inte första boken jag läser som utspelar sig åratal efter själva zombiekatastrofen – men den här har ett lite annorlunda grepp. Temple har aldrig upplevt annat än en värld efter zombiekatastrofen, så det är så naturligt för hon – det är bara så det är, och trots att hon tror att hon själv är ond, har hon förmågan att se de mirakel som finns i världen, och hon dömer ingen på förhand – snarare är hon nästan lite godtrogen mot människor och varelser hon möter. Det är aldrig klassisk zombiebokotäckt, det är mer sorgligt. Slutet är verkligen !

Betyg? – Jag gillar! 9! finns hos Adlibris m.fl.

 

 

Ashes, jag borde ha väntat… (recension)

Tidigare i veckan hämtade jag ut ett paket från Adlibris, med tre böcker i:

• Ashes av Ilsa Bick
• The walking dead, album 1&2, på engelska.

… som jag lite halvimpulsivt beställde från Adlibris. Ashes efter en recension hos Swedish Zoombie som gjorde mig väldigt sugen på att läsa boken, (men jag borde nog  ha läst recensionen lite mer noga, inser jag så här i efterhand, jag återkommer till det senare…) The walking dead eftersom jag och storpojkarna verkligen gillade serien och då ville vi läsa serieböckerna som den är baserad på. Äldsta sonen tyckte det var självklart att vi ska ha dom på engelska, och jag höll med.

Efter en jobbig vecka – jobbat och begravning av min kära pappa – behövde jag en lugn helg för att ladda upp igen. Vädret var helt med mig där: Vi har haft två dagar med härligt väder (nåja, halva dagarna, mulnat på på eftermiddagen och igår blev det ösregn på aftonen) och eftersom jag var trött så var det perfekta dagar att plocka fram däckstolen, sätta mig i solen, med solglasögonen på näsan (tills 5åringen kom och tog dom för att se ”cool” ut – måste köpa ett till par…) och en bra bok.

Omslaget till Ashes är dessutom så snyggt, syns inte riktigt på bilden, den går i sepia/guldfärgade toner med nötta kanter hela vägen runt – gillar!

Alex, 17 år, har en hjärntumör, och det är riktigt illa, läkarna har in princip gett upp, och har som sista utväg provat nya, experimentella metoder på Alex, men utan resultat. Så, nu har Alex fått nog och begett sig upp i bergen för att vandra, med målet att komma till en sjö och sprida askan efter hennes föräldrar – som dog i en flygkrasch ett par år tidigare. Ganska snart möter hon hunden Mina, Jack – en äldre man och hans barnbarn Ellie, som är åtta år. Ellie är arg och upprorisk –  hon har nyligen förlorat sin pappa – och går ilsket iväg, efter att ha avreagerat sig på hunden. (Mina har varit Ellies pappas hund- en bombhund  i kriget där Ellies pappa dog)

Plötsligt drabbas dom alla av en hemsk smärta i huvudet, och känner hur bubblar upp blod i halsen, Alex blir lamslagen av smärtan och när hon ligger på marken ser hon hur hundratals fåglar fyller himlen, och så småningom faller ner till marken. När Alex återigen får kontroll över sig själv märker hon två saker: Jack är död, och hon kan återigen känna lukter, något hon snart märker att hon gör otroligt bra, hon kan känna vad människor tänker och så, hon kallar de sitt ”spidy-sense”.

Ganska snart upptäcker Alex dessutom att all elektronik har slutat fungera, eftersom hon då antar att hennes bil inte fungerar längre, så bestämmer hon sig för att fortsätta vandringen längre upp i bergen till skogvaktarnas stuga. Med sig har hon Ellie, som kom tillbaka efter ”zapen”, Alex och Ellie  – en tonåring med jobbig bakgrund och en upprorisk 8-åring som även hon har jobbiga händelser att bearbeta – är inte direkt vänner i början men snart så växer det fram ett band mellan dom. På sin vandring kommer dom till den fruktansvärda slutsatsen att en del av dom som klarat sig levande från zappen/den elektomagnetiska imulsen, har förvandlats till kannibaler – zombies…

Så småningom stöter Alex och Ellie på Tom, en soldat på permission från Afghanistan, och tillsammans fortsätter dom strapatserna. Mer vill jag inte skriva om handlingen, men spännande är det, och det blir än mer spännande av Ilsa Bicks berättarteknik med högt tempo, nästan alla avsnitt avslutas med cliffhangers, och ibland tar hon upp nästa avsnitt en bit senare, så man själv får fylla i händelserna emellan.

Men, där satt jag då, ute i min solstol på altan, läste i en otroligt spännande passage i boken och insåg att den snart var slut: va? nämen, hur ska det här hinna knytas ihop? nej… vilket dåligt slut! tänkte jag besviket, det slutade mitt i, jag vill veta vad som hände… och här kommer anledningen till att jag borde ha läst Swedish zombies recension mer noga och väntat med att läsa Ashes:

ASHES är väldigt beroendeframkallande och den långa väntan tills september då tvåan kommer blir i paritet med väntan på sista Harry Potter.

Gaaaaaaaaaaaaaaaaaaahhhhhhh!  Jag hade missat att Ashes var första delen i en triologi….