Så, nu har jag läst ut Fredrik Häréns De ickesynliga, vilken jag läste på läsplatta, vilket gör att jag har 2 saker att recensera nu – boken och läsning på läsplattan.
De ickesynliga:
Det svåraste som finns är att förlora allt för att bli den man är.
AMANDA MA
Är det jag eller alla andra som är tokiga?
ALBERT ENSTEIN
En människa som slåss för sitt liv är inte rädd för att dö. Hon är rädd för att sluta leva. Och det var uppenbart att kvinnan som försökte slita sig fri från de två vårdarna på St Lucias mentalsjukhus fortfarande hade mycket kvar att leva för. ….
Så börjar De ickesynliga. De ickesynliga handlar om journaliststudenten Alexandra, (30 år) som kallas Alex av alla utom av hennes mamma som envisas med att kalla hon för Alexandra ”för det är det namn jag gav dig.”. Alex har läst läkarlinjen, men det har inte gått bra för hon, ”Kombinationen av saknad talang, olämplighet och ointresse var ett recept för att misslyckas.” Alex har gått medicinutbildningen för att det är det som förväntas av hon – hennes pappa är läkare och så även hennes lillebror. När hon meddelar sin pappa att hon kommer att avsluta läkarstudierna och istället börja journalistutbildning utbrister han: ”över min döda kropp” och det är också så det blir. Han får en hjärtattack, något modern anklagar Alex för.
Alex börjar trots det journalistutbildningen och får där ett projektarbete att skriva om myter, en uppgift Alex har svårt att se poängen med. Därför bestämmer hon sig för att…
…om hon nu måste skriva om en myt så fick det bli om en myt som i alla fall några människor trodde var sann.
Det projekt Alex bestämmer sig för är att skriva om är barn som har fantasivänner. Hon börjar planera projektet, intervjua de som ställer upp, och börjar snart se samband. Ska nog inte skriva mer än så, svårt att skriva mycket om boken utan att avslöja för mycket ni för läsa själv och själv komma fram till vad ni tycker. Kan väl dock lägga till att jag har svårt för Alex, jag gillar hon helt enkelt inte, i andra halvan av boken har jag börjat komma lite mer överens med hon, men nej, jag tycker inte om hon!
Tidigt får man antydningar om att människorna bevakas utan sin vetskap, boken är skriven på ett sånt sätt att det skulle kunna vara, ifrågasätter våra antaganden om vad som händer, när vi trodde att vi lämnat strykjärnet på men sedan efter att ha rusat hem med panik inser att sladden visst är utdragen. Det känns som att författaren med De ickesynliga har som mål att få oss att se annorlunda på världen, ifrågasätta och tänka efter…. bitvis känns det som att jag läser en semivetenskaplig bok om filosofi, och argumenterande för att människan har sökt sig för långt från naturen och tappat kontakten med naturen. Även onda/goda, vilka är dom onda? det är inte helt självklart, karaktärerna gör en tolkning, jag som läser gör en annan tolkning. De ickesynliga är nyskapande, fängslande, fascinerande och annorlunda.
Genre? filosofi, spänning, roman, semivetenskap, fantasy, mystik, vardags-mystik? Lika svårt som jag har att placera boken i ett fack, i en genre, lika svårt har jag att bestämma mig för om jag tycker om boken. Ena stunden tycker jag om den, nästa läser jag vidare av ren envishet.
Utan att säga för mycket så återkom slutet till början, knöt ihop lite, men det var inget avslutande slut, snarare som en cirkel med lösa knutar att följa upp…
Kommer inte att ge något betyg, helt enkelt för att jag inte vet om jag ska sätta en hel massa stjärnor, eller bara en eller två. Kanske just därför, för att boken är svår att definiera och tvingar till eftertanke, just därför borde den kanske ändå få en massa stjärnor…
Läst på läsplatta Cybook Opus:
Också lite om hur det kändes att läsa en hel bok – och en ganska lång bok dessutom, 315 sidor – på läsplatta.
För det första så är Cybook Opus väldigt nätt och fin, väger nästan ingenting, så man märker knappt av den när den ligger i väskan – och i väskan får den alltid följa med! Just det att den är liten och nätt är en stor fördel när man ska ta med den, var lite rädd för att jag skulle tycka skärmen var för liten, men det är inga problem alls. Texten syns väldigt bra och det går lätt och smidigt att bläddra, skärmen blinkar till i svart, men det vänjer man sig fort vid och det är ingenting som stör. Det går även att ställa in teckenstorlek och typsnitt, jag har valt att läsa med en ganska liten teckenstorlek då det ändå syns så bra på skärmen. Har även provat den ute i solsken och det syns lika bra då. Det är som att läsa på papper. Använder den mycket när jag är borta, det är så lätt att ta upp den (startar sekundsnabbt från pausskärmen) läsa lite och snabbt lägga bort den igen.
Kort sagt: jag älskar min Cybook Opus! Att läsa på den känns naturligt och bra, och jag gillar verkligen att det går så snabbt att ta fram den för att ”tjuvläsa” några sidor. Tror jag kommer att använda den mycket mer än vad jag trodde när jag köpte den.
Annika 
BokBild 