En genomgång av bibliotekets ljudbokshylla med MP3 gav till resultat att jag kom hem med en helt ny bekantskap, Ninni Schulman har jag inte läst något av tidigare. Så Pojken som slutade gråta var min första bekantskap med Ninni Schulmans böcker och karaktärerna. Pojken som slutade gråta är andra boken om journalisten Magdalena och polisen Petra med flera. Som i så många andra deckarserier så är det spänning blandat med vardagsrealism, vilket ofta fungerar bra – följa huvudkaraktärernas privatliv blir en spänning i sig i läsandet. Själva deckarstoryn var även den spännande 🙂 Hagfors har drabbats av flera anlagda bränder, eftersom sambandet mellan brändernas offer inte är helt självklar lever alla i skräck – rädsla för brand är en gammal och befogad rädsla. Att jag ”missade” första boken gör inte så mycket för sammanhanget då det är mycket referenser tillbaka till vad som hände då, däremot blir jag nyfiken vad som händer med karaktärerna efter att Pojken som slutade gråta tar slut, så jag har faktiskt laddat ned den fortsättande boken till min Letto läsplatta.
En mörk augustikväll kommer ett larm till Hagfors räddningstjänst: en villa står i brand. När journalisten Magdalena Hansson kommer till platsen har huset nästan helt brunnit ner, väggarna har rasat och svart rök pulserar från de förstörda fönstren. Dagen därpå avlider en fyrtiotreårig kvinna av skadorna hon ådrog sig i branden.
Några dagar senare brinner nästa hus. Och sedan ytterligare ett. Hagforspolisen står inför en ny, stor utmaning medan den lilla värmländska staden lever i skräck.
Magdalena Hansson dras in allt mer i jakten på seriepyromanen och till slut är hennes engagemang djupt personligt. Och mycket riskabelt.