In the Flesh, ny BBC-serie

Swedish Zombie skrev häromdagen om en ny brittisk zombie-serie som jag blev väldigt nyfiken på, In the Flesh, så jag letade reda på första avsnittet – andra sänds på söndag i england – och såg på igår.

In the Flesh utspelar sig 4 år efter the rising, och forskarna har kommit fram till ett botemedel som startar igång hjärncellerna igen så zombierna blir ”som vanligt” igen –  Partially Deceased Syndrome (PDS). Huvudpersonen Kieran förs i hemlighet tillbaka till sitt hem på landet, motståndsrörelsen är stark och har stort fäste – dom var/är hjältar som skyddade mot zombiernas attacker under de år som har gått. Det är väldigt engelskt på flera sätt 🙂 men jag gillar den, jag tror nästa avsnitt blir spännande, det hintas om att det kommer att hända mycket. Bland annat är jag nyfiken på hur ZOMBIERNAS motsåndsrörelse kommer att visa sig…

Läs mer om första avsnittet hos Nej tack Zombies

 

 

I Dödsskuggans land

Oj! Vad har hänt? har jag fått läsflyt helt plötsligt? varit på ovanligt mycket läshumör och för trött för andra aktiviteter? Eller bara hittat bra böcker som läses fort? Tja en blandning antar jag, nu har jag ännu en gång snabbläst en bok!  I dödskuggans land läste jag ut i förrgår,

Därför tänkte jag hoppa på trenden och göra snabbrecension – bättre det än att hamna efter igen och känna stress över att det är ogjort – inte roligt att blogga om det blir ett måste, jag bloggar för att det är roligt och för att jag vill skriva några rader om de böcker jag läst för att komma ihåg vad jag läst och vad jag tyckte, OCH så klart för att dela tips och få tips. 🙂

Börjar med I dödskuggans land av Alden Ball. När jag just hade börjat läsa så gjorde jag ett inlägg om en jobbig avsaknad i texten – inga talmarkeringar –

Snart halvvägs genom, men det är något som så totalt stör läsningen, nämligen något som saknas. Ser ni?
Inga, absolut inga talmarkeringar i texten! Gör det riktigt svårläst… Jag undrar… Hur? Hur kan korrekturläsaren ha godkänt det? Går mot alla skrivregler, och som sagt, drar ner intrycket av boken ett ar snäpp. Tyvärr.

varpå jag fick ett upplysande svar från Swedish Zombie:

Det är vanligt att man gör så, till exempel är även Cormac McCarthy förtjust i det skrivsättet. Bell använder det för att han hämtat inspiration från American Southern Gothic då han skrev boken plus uppföljaren, berättade han då jag intervjuade honom för SZ.

men ganska så snart så sögs jag in i berättelsen och glömde snart bort lusten att ta en penna och göra talstreck 😉 Det är inte första boken jag läser som utspelar sig åratal efter själva zombiekatastrofen – men den här har ett lite annorlunda grepp. Temple har aldrig upplevt annat än en värld efter zombiekatastrofen, så det är så naturligt för hon – det är bara så det är, och trots att hon tror att hon själv är ond, har hon förmågan att se de mirakel som finns i världen, och hon dömer ingen på förhand – snarare är hon nästan lite godtrogen mot människor och varelser hon möter. Det är aldrig klassisk zombiebokotäckt, det är mer sorgligt. Slutet är verkligen !

Betyg? – Jag gillar! 9! finns hos Adlibris m.fl.

 

 

Ashes, jag borde ha väntat… (recension)

Tidigare i veckan hämtade jag ut ett paket från Adlibris, med tre böcker i:

• Ashes av Ilsa Bick
• The walking dead, album 1&2, på engelska.

… som jag lite halvimpulsivt beställde från Adlibris. Ashes efter en recension hos Swedish Zoombie som gjorde mig väldigt sugen på att läsa boken, (men jag borde nog  ha läst recensionen lite mer noga, inser jag så här i efterhand, jag återkommer till det senare…) The walking dead eftersom jag och storpojkarna verkligen gillade serien och då ville vi läsa serieböckerna som den är baserad på. Äldsta sonen tyckte det var självklart att vi ska ha dom på engelska, och jag höll med.

Efter en jobbig vecka – jobbat och begravning av min kära pappa – behövde jag en lugn helg för att ladda upp igen. Vädret var helt med mig där: Vi har haft två dagar med härligt väder (nåja, halva dagarna, mulnat på på eftermiddagen och igår blev det ösregn på aftonen) och eftersom jag var trött så var det perfekta dagar att plocka fram däckstolen, sätta mig i solen, med solglasögonen på näsan (tills 5åringen kom och tog dom för att se ”cool” ut – måste köpa ett till par…) och en bra bok.

Omslaget till Ashes är dessutom så snyggt, syns inte riktigt på bilden, den går i sepia/guldfärgade toner med nötta kanter hela vägen runt – gillar!

Alex, 17 år, har en hjärntumör, och det är riktigt illa, läkarna har in princip gett upp, och har som sista utväg provat nya, experimentella metoder på Alex, men utan resultat. Så, nu har Alex fått nog och begett sig upp i bergen för att vandra, med målet att komma till en sjö och sprida askan efter hennes föräldrar – som dog i en flygkrasch ett par år tidigare. Ganska snart möter hon hunden Mina, Jack – en äldre man och hans barnbarn Ellie, som är åtta år. Ellie är arg och upprorisk –  hon har nyligen förlorat sin pappa – och går ilsket iväg, efter att ha avreagerat sig på hunden. (Mina har varit Ellies pappas hund- en bombhund  i kriget där Ellies pappa dog)

Plötsligt drabbas dom alla av en hemsk smärta i huvudet, och känner hur bubblar upp blod i halsen, Alex blir lamslagen av smärtan och när hon ligger på marken ser hon hur hundratals fåglar fyller himlen, och så småningom faller ner till marken. När Alex återigen får kontroll över sig själv märker hon två saker: Jack är död, och hon kan återigen känna lukter, något hon snart märker att hon gör otroligt bra, hon kan känna vad människor tänker och så, hon kallar de sitt ”spidy-sense”.

Ganska snart upptäcker Alex dessutom att all elektronik har slutat fungera, eftersom hon då antar att hennes bil inte fungerar längre, så bestämmer hon sig för att fortsätta vandringen längre upp i bergen till skogvaktarnas stuga. Med sig har hon Ellie, som kom tillbaka efter ”zapen”, Alex och Ellie  – en tonåring med jobbig bakgrund och en upprorisk 8-åring som även hon har jobbiga händelser att bearbeta – är inte direkt vänner i början men snart så växer det fram ett band mellan dom. På sin vandring kommer dom till den fruktansvärda slutsatsen att en del av dom som klarat sig levande från zappen/den elektomagnetiska imulsen, har förvandlats till kannibaler – zombies…

Så småningom stöter Alex och Ellie på Tom, en soldat på permission från Afghanistan, och tillsammans fortsätter dom strapatserna. Mer vill jag inte skriva om handlingen, men spännande är det, och det blir än mer spännande av Ilsa Bicks berättarteknik med högt tempo, nästan alla avsnitt avslutas med cliffhangers, och ibland tar hon upp nästa avsnitt en bit senare, så man själv får fylla i händelserna emellan.

Men, där satt jag då, ute i min solstol på altan, läste i en otroligt spännande passage i boken och insåg att den snart var slut: va? nämen, hur ska det här hinna knytas ihop? nej… vilket dåligt slut! tänkte jag besviket, det slutade mitt i, jag vill veta vad som hände… och här kommer anledningen till att jag borde ha läst Swedish zombies recension mer noga och väntat med att läsa Ashes:

ASHES är väldigt beroendeframkallande och den långa väntan tills september då tvåan kommer blir i paritet med väntan på sista Harry Potter.

Gaaaaaaaaaaaaaaaaaaahhhhhhh!  Jag hade missat att Ashes var första delen i en triologi….