14-årige sonens läser: själlös och…

Som jag har skrivit tidigare, så var min 14-årige son väldigt nyfiken på själlös (som jag har läst ut men inte hunnit skriva recension av, jag måste få det gjort snart!) iaf så jag var lite tveksam till om han verkligen skulle tycka om den, men han läser den än. Önskar jag kunde få han att skriva lite åsikter om boken här på bloggen också, intressant för många kanske att veta att boken även uppskattas av tonårspojkar (som iofs läser mycket för att vara tonårspojke, om man ska vara fördomsfull!)

Apropå det, fördomar om pojkars läsning? Min son läser mycket och långa böcker, han läste Harry Potter själv redan i tvåan! I höstas hade klassen läsprojekt – ni vet som man brukar ha att eleven ska hinna läsa ett visst antal böcker – och sonen valde en rätt så tjock bok, och blev först nekad att få välja den av läraren  som fördomsfullt tänkte att en pojke inte läser ut en så tjock bok. Som tur är så hade hans klasskamrater som känner han sagt till läraren att nog läser han ut den nog – och hinner läsa fler!

En till bok han håller på att läsa är The walking dead compendium, och han tjatar på att jag måste komma igång att läsa den, för han vill diskutera handlingen med mig. Jag skriker. INGA SPOILERS när han sitter här bredvid och stönar: Meeen åhhhh! han är ju så korkad! nu förstår man ju…. Varpå jag återigen skriker: tyst! inga spoilers!

 

Ashes, jag borde ha väntat… (recension)

Tidigare i veckan hämtade jag ut ett paket från Adlibris, med tre böcker i:

• Ashes av Ilsa Bick
• The walking dead, album 1&2, på engelska.

… som jag lite halvimpulsivt beställde från Adlibris. Ashes efter en recension hos Swedish Zoombie som gjorde mig väldigt sugen på att läsa boken, (men jag borde nog  ha läst recensionen lite mer noga, inser jag så här i efterhand, jag återkommer till det senare…) The walking dead eftersom jag och storpojkarna verkligen gillade serien och då ville vi läsa serieböckerna som den är baserad på. Äldsta sonen tyckte det var självklart att vi ska ha dom på engelska, och jag höll med.

Efter en jobbig vecka – jobbat och begravning av min kära pappa – behövde jag en lugn helg för att ladda upp igen. Vädret var helt med mig där: Vi har haft två dagar med härligt väder (nåja, halva dagarna, mulnat på på eftermiddagen och igår blev det ösregn på aftonen) och eftersom jag var trött så var det perfekta dagar att plocka fram däckstolen, sätta mig i solen, med solglasögonen på näsan (tills 5åringen kom och tog dom för att se ”cool” ut – måste köpa ett till par…) och en bra bok.

Omslaget till Ashes är dessutom så snyggt, syns inte riktigt på bilden, den går i sepia/guldfärgade toner med nötta kanter hela vägen runt – gillar!

Alex, 17 år, har en hjärntumör, och det är riktigt illa, läkarna har in princip gett upp, och har som sista utväg provat nya, experimentella metoder på Alex, men utan resultat. Så, nu har Alex fått nog och begett sig upp i bergen för att vandra, med målet att komma till en sjö och sprida askan efter hennes föräldrar – som dog i en flygkrasch ett par år tidigare. Ganska snart möter hon hunden Mina, Jack – en äldre man och hans barnbarn Ellie, som är åtta år. Ellie är arg och upprorisk –  hon har nyligen förlorat sin pappa – och går ilsket iväg, efter att ha avreagerat sig på hunden. (Mina har varit Ellies pappas hund- en bombhund  i kriget där Ellies pappa dog)

Plötsligt drabbas dom alla av en hemsk smärta i huvudet, och känner hur bubblar upp blod i halsen, Alex blir lamslagen av smärtan och när hon ligger på marken ser hon hur hundratals fåglar fyller himlen, och så småningom faller ner till marken. När Alex återigen får kontroll över sig själv märker hon två saker: Jack är död, och hon kan återigen känna lukter, något hon snart märker att hon gör otroligt bra, hon kan känna vad människor tänker och så, hon kallar de sitt ”spidy-sense”.

Ganska snart upptäcker Alex dessutom att all elektronik har slutat fungera, eftersom hon då antar att hennes bil inte fungerar längre, så bestämmer hon sig för att fortsätta vandringen längre upp i bergen till skogvaktarnas stuga. Med sig har hon Ellie, som kom tillbaka efter ”zapen”, Alex och Ellie  – en tonåring med jobbig bakgrund och en upprorisk 8-åring som även hon har jobbiga händelser att bearbeta – är inte direkt vänner i början men snart så växer det fram ett band mellan dom. På sin vandring kommer dom till den fruktansvärda slutsatsen att en del av dom som klarat sig levande från zappen/den elektomagnetiska imulsen, har förvandlats till kannibaler – zombies…

Så småningom stöter Alex och Ellie på Tom, en soldat på permission från Afghanistan, och tillsammans fortsätter dom strapatserna. Mer vill jag inte skriva om handlingen, men spännande är det, och det blir än mer spännande av Ilsa Bicks berättarteknik med högt tempo, nästan alla avsnitt avslutas med cliffhangers, och ibland tar hon upp nästa avsnitt en bit senare, så man själv får fylla i händelserna emellan.

Men, där satt jag då, ute i min solstol på altan, läste i en otroligt spännande passage i boken och insåg att den snart var slut: va? nämen, hur ska det här hinna knytas ihop? nej… vilket dåligt slut! tänkte jag besviket, det slutade mitt i, jag vill veta vad som hände… och här kommer anledningen till att jag borde ha läst Swedish zombies recension mer noga och väntat med att läsa Ashes:

ASHES är väldigt beroendeframkallande och den långa väntan tills september då tvåan kommer blir i paritet med väntan på sista Harry Potter.

Gaaaaaaaaaaaaaaaaaaahhhhhhh!  Jag hade missat att Ashes var första delen i en triologi….