… vad skulle du då göra? hur skulle man klara det? Och jag menar inte glömmer som att vagt bekanta från 20 år tillbaka har glömt dig, nej du kommer hem från en lång dag på jobbet, ivrig att berätta om en spännande upptäckt på jobbet. Ja, säg att du jobbar som guide på ett gammalt slott med en spännande historia – än så länge bara som timanställd när behovet av guide finns, men nu finns chansen till fast jobb och forskning. Men, när du kommer hem och upplivad vill berätta om din dag så märker du till din förvåning att din partner inte känner igen dig. Visst, efter en stund, men sedan glöms du bort igen.
Dagen efter kommer du till jobbet och ska förevisa din upptäckt, men? dom har börjat utan dig? samma här, arbetskamraterna känner igen dig efter en stund men glömmer snart bort dig igen, och det blir värre, snart känner ingen igen dig alls, inte mer än ett par sekunder, så snart den direkta kontakten bryts så glöms du bort. Vilken mardröm! Men det var ingen mardröm, inte för Jack…
Jag vill sitta i ditt minne
på en liten, liten pinne.
Och om du någonsin glömmer mig
trasar pinnen sönder dig.
Jag läste igår kväll ut Mia Ajvides första roman – hon är i grunden poet – om Jack, som till sin fasa märker att han glöms bort, ingen kommer ihåg han, inte hans fru, inte hans mamma, inte hans arbetskamrater, och alla har dessutom har raderat bort alla fysiska tecken på att Jack har funnits i deras liv, plockat bort saker han gjort, kastat kort, möblerat om. I sin förtvivlan gömmer sig Jack i en byggnad på slottsmarkerna och börjar forska om de historiska händelserna på slottet där han arbetar arbetat som guide, slottet har en mystisk historia från 120 år tillbaka om dottern i huset som blev ”tokig” och låstes in i ett torn och sedan mystiskt avled ung. Jack finner till sin förvåning samband med det som händer han i nutid. Jack får även kontakt med en grupp av andra glömda, men inget är som det verkar…
Mannen som föll i glömska är en spännande bok, som ger ångestkrypingar efter ryggen, det känns som att vara i en mardröm, ni vet som när man drömmer att man har farit till skolan/jobbet och inser att man har glömt att klä på sig… Otäckt! Lite kritik är att den bitvis känns ganska så seg, några detaljer är lite äckliga (på snorkusenivå ungefär…) och jag är inte helt nöjd med slutet.