RSS

Kategoriarkiv: ☆☆☆☆

Jellicoe Road, lite slutliga reflektioner.

Läste ut Jellicoe Road för ett par dagar sedan, men ni vet, tiden före sommarlovet är det fullt upp, dagisfest här, skolslutsaktiveter där… Lite halvidsfunderingar skrev jag just innan jag läste ut den – slutet gick fortare att läsa än början beroende på att den tog lite tid att komma in i, och när jag närmade mig slutet var jag rätt så ivrig att få veta hur det skulle gå 🙂 – ligger under rubriken Jellicoe Road, jag hann inte pausa i tid… bokbloggsprat.

Jellicoe RoadJellicoe Road handlar om 17-åriga Taylor, som blev övergiven av sin mamma på sevenEleven som 11åring. Där blev hon kort efter upp plockad av Hannah, som hon fick bo hos tills hon fick flytta in på Jellicoes internatskola. Taylor har en, som jag tycker, konstig relation till Hannah, Hannah är hennes fasta punkt, men hon verkar inte ge Taylor någon kärlek, mer en fast punkt i en förvirrande värld, Hannah är dessutom ganska sträng med Taylor och låter hon jobba i hennes trädgård med mera när Taylor har gjort något opassande.

När boken börjar är det i slutet av ett läsår och de äldsta eleverna ska bege sig hem för att plugga inför slutproven, därför ska ny ledare för kriget mellan internatelever, jellisar och kadetter väljas, det blir Taylor som väljs, något dom andra elevhemsledarna inte är nöjda med. Kadetternas ledare visar sig vara Jonnah Griggs, som Taylor för några år sedan försökte rymma med, då hon ville leta upp sin mamma, de kom däremot inte så långt innan dom blev upplockade av översten. Taylor har hela den här tiden varit övertygad om att det var Griggs som ringde och skvallrade om var dom befann sig, därför har hon inte några vidare varma känslor för Griggs… till att börja med…

Ungefär samtidigt försvinner Hannah spårlöst, Taylor blir förtvivlad, börjar missköta sin roll som elevhemsledare och ledare för kriget, hon spendarar mycket tid i Hannahs stuga och hittar delar av ett manus som Hannah har skrivit om ett gäng ungdomar. En tragisk historia som vi får följa i kursiv stil om ett gäng ungdomar som knyts nära samman av deras tragiska möte – en svår trafikolycka där en av dom är en jellicoebo som cyklar förbi och räddar de andra ungdomarna.

Taylor ägnar sex veckor åt att förtvivlat försöka få reda på vad som har hänt Hannah, hennes mamma, läsa manuset och trots allt behålla makten på internatskolan och försvara gränserna i kriget.

Men jag känner att jag kan inte lägga till så mycket nu utan att det blir spoilers för er som ännu inte har läst Jellicoe Road, så en liten varning nu: det kan vara lite spoilers av handling och tema i följande rader.

Något som jag (och många andra ser jag i bokbloggspratet) hajar till över är hur frånvarande dom vuxna är men kanske framför allt hur egoistiska inom sitt eget segment dom vuxna är! De vuxna i Taylors omgivning låter hon tro att hon är övergiven av mamman för att hon inte älskar hon, Taylor får leva i tron att hon är ensam, att hon inte har någon släkt. Detta trots att man får veta att – BIG SPOILER! –

Hannah, som plockade upp taylor på seven eleven (där hon blev överigven av mamman) i själva verket är hennes moster! och hon beter sig så strängt och avvisande mot Taylor för att systern sa att komma ihåg att Taylor redan hade en mamma. Eller att översten, (som alla är lite smårädda för, är han den mystiska mördaren som han dyker upp hela tiden?) egentligen är en i gänget, den som Taylor har minnen av som någon stark och trygg i hennes barndom. Finns fler från ”gänget” i Taylors närhet, personer som skulle ha kunnat ta hand om Taylor och vara hennes vuxna trygghet, när hennes mamma inte hade möjlighet – pga missbruksproblem.

Jellicoe Road har blivit hyllad som en av dom bästa ungdomsböckerna på länge. Jag kan hålla med om att det var en gripande historia med mycket att fundera kring, men det är inte en fullpoängare för mig, bra men nog inte bäst. Då den är ganska ”avancerad” med två parallella historier som krånglar sig fram runt varandra, tror jag inte att den passar ungdomar tidigare än gymnasieåldern.

Några fler som har läst och skrivit om Jellicoe Road:

Bokhora, – som hyllar boken!

Bokmamma, som konstaterar: ”Den är bra men inte fantastisk. Visst tar det sig på slutet men jag tycker inte riktigt att det räcker.”

Nilmas bokhylla som ger toppbetyg och tycker att ” historien är minnesvärd” och även att: ”om jag hade varit Taylor hade jag vart riktigt förbannad på Hannah. Annars är nog Jonah den karaktär som växte mest hos mig.” Jag håller helt och fullt med om båda, jag satt och var SÅ ARG på Hannah när jag började förstå hur det hängde ihop  – eller redan tidigare för att hon lämnade Taylor (som hon trots allt visste var beroende av hon) utan att säga någonting.

Böcker, böcker, böcker  som sammanfattar med: ”Det är tragiskt, det är sorgligt, det är spännande och det är medryckande. ”

TinaO  ”Under andra premisser skulle jag säkert se den som en klockren femma, men tyvärr förlorar den på är att den är så haussad. Att läsa en bok som jag vet att jag borde tycka är rent fantastisk gör ju lätt att förväntningarna blir orimliga.”

Annonser
 
5 kommentarer

Publicerat av på 12 juni, 2012 i ☆☆☆☆, Uncategorized

 

Etiketter: ,

Dags att ta farväl att Three Pines – för den här gången…

… men jag kommer att besöka denna härliga lilla by igen! och hoppas då att få återse den härliga, brokiga skara av människor som bor där, vilket ställe. Three Pines är en liten by i Kanada, ett par mil utanför Montreal, ganska nära gränsen till USA (om jag har förstått det rätt, ingen geografiexpert) så därför är huvuddelen av innvånarna inglaise(?), så byn känns väldigt brittisk – en av mina första associationer var Midsomer – men eftersom det är Kanada så är franskan närvarande.

Sorgligt nog så dog en av byns trevligaste människor redan innan besöket i Three Pines, ”Miss Jane Neal lämnade det jordiska tidigt på den dimmiga söndagsmorgonen efter Thanskgiving. Det var ganska så överraskande i alla avseenden. Miss Neal dog ingen naturlig död, om man inte är av den uppfattningen att allt som händer är förtutbestämt. I så fall ahde Jane Neal under alla sina sjuttiosex år varit på väg mot den stund då hon mötte döden bland de lysande lönnlöven i skogen i utkanten av byn Three Pines. Hon hade fallit bakåt med armar och ben utbredda, som om hon ville göra änglar i de spröda, färggranna höstlöven.”

Till byn kommer kommisarie Armand Gamache vid Sûreté du Quebec med sina utredare för att ta reda på om dödsfallet var en olycka, till att börja med utgår dom från att det var en jaktolycka, men avsaknaden av pil, och att ingen erkänner dådet gör att dom ändå måste göra en full mordutredning. Gamache har auktoritet, men är en väldigt vänlig man, de som har förmånen att få vara med i hans grupp har möjligheten att lära sig mycket. Därför brukar han vid varje utredning ta med en ny assistent. Vid det här fallet ringer Assistent Nichol upp och meddelar att ”Det har skett ett mord”

”Efter årtionden inom  Sûreté du Quebec, de flesta inom mordroteln, fick han fortfarande rysningar när han hörde de orden.”

Louise Penny har målat upp en härligt levande bild av både byn och människorna som lever där, det känns som att jag verkligen är på besök där – men har ni inte förstått det redan 😉 så har jag inte varit på semester i Kanada, inte på riktigt, men  i tanken har jag just varit där när jag har läst Mörkt motiv – och precis som i alla byar, böcker, osv, så finns det personer som man gillar och sådana som man inte gillar, och känslorna för en del av dom blir verkligen starka, jag tycker Louise Penny har tecknat sina personporträtt med skicklighet, dom kommer till liv, och jag blir engagerad och upprörd över vissa handlingar – kanske dags för en varning, kan vara lite av en spoiler det här, så bleker texten så får ni som är nyfikna läsa -: Jag blir galen på assistent Nichol, åh det kryper i mig, hon är så klumpig, burdus, missuppfattar ständigt och gör bort sig på dom klumpigaste sätten, jag sitter och blir galet generad åh hennes vägnar varje gång hon gör bort sig men själv inte ser det utan med ilska och förtrytelse tycker alla behandlar henne så fel, det är ju hon som gör rätt! (tycker hon) riktigt frustrerad gaah!-känsla här. 

Så, nu är vi förbi den lilla spoilerrisken… Lite om slutet också  slutet kom oväntat och det var inte förrän vid dom sista sidorna jag insåg vem förövaren var.  Summa summarum; mötet med kommisarie gamache och invånarna i Three Pines var en riktig mysdeckarstund, och jag längtar efter nästa kommisarie gamache-deckare. I ärlighetens namn är jag tveksam till om jag hade letat upp den här boken själv – så jag vill ge ett stort tack till Minna –  Wahlström och Widstrand   som skickade mig boken som recensionsex. Och en till fördel nu är att jag kan rekommendera er att ta ett besök till Three Pines, jag tror ni kommer att trivas, men det finns risk att ni blir lite irriterade på Nichol som jag blev 😉

Lite bokfakta:

  • Författare: Louise Penny
  • Utgiven: 201205
  • Antal sidor: 364
  • Recensionsex 🙂

Spänning med hög mysfaktor

När Jane Neal hittas död i skogen, skjuten med en pil rakt genom hjärtat, blåser det en kall höstvind genom den lilla byn Three Pines. Vem har dödat den omtyckta gamla kvinnan, och varför? Och finns det en anledning till att Jane dödades under förberedelserna till den årliga konstutställningen?

Den rutinerade kommissarie Armand Gamache får uppdraget att lösa fallet i den idylliska byn på landsbygden utanför Montreal. Lokalbefolkningen är fullständigt övertygad om att det hela är en tragisk olycka, men snart är kommissarie Gamache och hans team lika säkra på att Jane Neal inte alls dog på grund av en oförsiktig bågskytt, utan för att någon ville röja henne ur vägen.

Mörkt motiv är den första boken i en serie om den charmige kommissarie Gamache och den kanadensiska byn Three Pines invånare, alla mer eller mindre excentriska och alla med sina egenheter. Serien har en stor läsekrets världen över och är flerfaldigt prisbelönt. Louise Pennys böcker har sedan debuten 2006 toppat många av världens försäljningslistor och översätts nu för första gången till svenska.

Mörkt motiv är ett klipskt och klassiskt mordmysterium skrivet i samma anda som Agatha Christies och PD James bästa böcker.

Länk till adlibris  och bokus 

 
6 kommentarer

Publicerat av på 23 maj, 2012 i ☆☆☆☆, deckare, Uncategorized

 

Etiketter: , , , , ,

Rör mig inte, eller… gör det…

Tänk om alla blev skräckslagna av att komma nära dig, dina föräldrar har inte velat röra dig sedan du var liten Rör mig inte! är skrivet från Juliettes synvinkel, i panikslagna tankar, överstrykna önskningar tankar för hon vill hon vill hon vill. Juliette är inspärrad på en psykklinik – liknar mer fängelse/tortyrcenter – efter en olycka där hon råkade döda en person.

Juliette har nämligen en förmåga – när hon rör vid någon plågas dom något fruktansvärt, och som sagt – vill det sig illa kan dom hon rör till och med dö. Det har lett till att Julitette sedan hon kunde krypa inte har haft närkontakt med någon, hennes egna föräldrar tog avstånd från hon, och det var dom som slutligen angav hon för myndigheterna – Återetablissemanget  (som får mig att tänka på regimen i hungerspelen) Trots en sådan uppväxt har Juliette lyckats förbli en god person som inte vill någon illa, och jag tycker hon är stark som har lyckats ta sig förbi sådana hinder. Men så tvivlar hon också på sin psykiska hälsa och är livrädd för sig själv, hon vill verkligen inte skada någon. Så, när celldörren öppnas och hon får en cellkamrat – Adam –  blir hon fruktansvärd rädd att hon ska råka röra vid han. Men slutligen blir dom vänner, och Juliette blir erbjuden sin frihet, men är det värt priset? att vara ett vapen åt återetablissemanget? Eller finns det ett annat sätt?
Inledningsvis känns språket lite korthugget och det är ständiga överstrykningar, men det vänjer jag mig snart vid. Rör mig inte är  en relativt tunn bok, och när man väl kommer in i språket så flyter det på bra och boken läses snabbt ut. Ändå har jag dröjt med att skriva klart om den, jag har helt enkelt haft lite svårt att bestämma mig för vad jag egentligen tyckte om den. Var den bra med det korthuggna, panikslagna spårkbruket? eller känns den kanske mest som en lite halvdan upprepning av något vi redan har läst med nöje? Rör mig inte leder tankarna mot hungerspelen – en diktatorisk regim som njuter av att plåga folket, vuxna medverkar inte endast i periferin. En snygg kille som bara är den! – eh nåja hallå? finns det någon ungdomsbok med en tjej i huvudrollen utan den ingrediensen? Nu ska vi inte vara kinkiga 😉 Det är klart att  Rör mig inte är en läsvärd bok, och det korthuggna, snabbt lästa språket är en fördel, det är inte alla alltid man vill ha en tegelsten, lite kortare böcker fyller sin funktion dom med. Dessutom är Rör mig inte den första i en tänkt trilogi –  vanligt! 😉 Jag brukar inte sätta betyg som så, nöjer mig med omdömen, men skulle jag sätta betyg skulle jag nog hamna kring 4 av 5.

Fler som läst Rör mig inte är:

The curious case of books.som ger betyget 4/5 och nej, jag håller inte heller med om parallelerna till Twilight,

Boktycke  Betyg: 7,5/10

Bokhora, som inte alls är imponerad av Rör mig inte och konstaterar att hon nog har för mycket blasé-ögon på sig vid läsningen…

En bokcirkel för alla som konstaterar att:

jag måste erkänna att jag tycker mycket om ”Rör mig inte” som är vackert skriven men poetiskt flytande språk

 
2 kommentarer

Publicerat av på 19 maj, 2012 i ☆☆☆☆, Uncategorized, Ungdomsböcker

 

Etiketter: ,

Tänk om alla glömde dig….

… vad skulle du då göra? hur skulle man klara det? Och jag menar inte glömmer som att vagt bekanta från 20 år tillbaka har glömt dig, nej du kommer hem från en lång dag på jobbet, ivrig att berätta om en spännande upptäckt på jobbet. Ja, säg att du jobbar som guide på ett gammalt slott med en spännande historia – än så länge bara som timanställd när behovet av guide finns, men nu finns chansen till fast jobb och forskning. Men, när du kommer hem och upplivad vill berätta om din dag så märker du till din förvåning att din partner inte känner igen dig. Visst, efter en stund, men sedan glöms du bort igen.

Dagen efter kommer du till jobbet och ska förevisa din upptäckt, men? dom har börjat utan dig? samma här, arbetskamraterna känner igen dig efter en stund men glömmer snart bort dig igen, och det blir värre, snart känner ingen igen dig alls, inte mer än ett par sekunder, så snart den direkta kontakten bryts så glöms du bort. Vilken mardröm! Men det var ingen mardröm, inte för Jack…

 

 

Jag vill sitta i ditt minne

på en liten, liten pinne.

Och om du någonsin glömmer mig

trasar pinnen sönder dig.

 

 

 

Jag läste igår kväll ut Mia Ajvides första roman – hon är i grunden poet – om Jack, som till sin fasa märker att han glöms bort, ingen kommer ihåg han, inte hans fru, inte hans mamma, inte hans arbetskamrater, och alla har dessutom har raderat bort alla fysiska tecken på att Jack har funnits i deras liv, plockat bort saker han gjort, kastat kort, möblerat om. I sin förtvivlan gömmer sig Jack i en byggnad på slottsmarkerna och börjar forska om de historiska händelserna på slottet där han arbetar arbetat som guide, slottet har en mystisk historia från 120 år tillbaka om dottern i huset som blev ”tokig” och låstes in i ett torn och sedan mystiskt avled ung. Jack finner till sin förvåning samband med det som händer han i nutid. Jack får även kontakt med en grupp av andra glömda, men inget är som det verkar…

Mannen som föll i glömska är en spännande bok, som ger ångestkrypingar efter ryggen, det känns som att vara i en mardröm, ni vet som när man drömmer att man har farit till skolan/jobbet och inser att man har glömt att klä på sig… Otäckt! Lite kritik är att den bitvis känns ganska så seg, några detaljer är lite äckliga (på snorkusenivå ungefär…) och jag är inte helt nöjd med slutet.

 

 
3 kommentarer

Publicerat av på 11 maj, 2012 i ☆☆☆☆, Läst, Spänning, Svensk litteratur

 

Etiketter: ,

Där ingen har gått – recension

Nu har jag läst ut Där ingen har gått av Melanie McGrath. Läs gärna mina tidigare inlägg om boken här och här  där jag har lagt in lite om handlingen, och i andra inlägget, lite reflektioner mitt i läsandet. Där ingen har gått är en lyckad debut av Melanie McGrath, isande spänning skulle man kunna säga. Där ingen har gått utspelar sig i Arktis, huvudpersonen Edie är halvinuit, som vad man får förstå även tidigare har ”lagt sig i” och urforskat tidigare händelser. Bland inuiterna är det inte populärt att lägga sig i, och de vill helst lösa sina konflikter och brott själv, en mördare ska inte hamna i fängelse, han ska tas ut på Arktis is och när ha minst anar det kastas ner för ett stup. Så, det är inte populärt det Edie gör.

Man märker attt Melanie McGrath kan mycket om Arktis och är insatt i inuiternas livsstil, men, trots alla fakta, inutiska ord och begrepp så känner jag mig ändå inte överväldigad och påtvingad en förkläd faktabok. Där ingen har gått är första delen i en tänkt serie om Edie Kiglatuk och jag ser fram emot fortsättningen.

Fler som recenserat Där ingen har gått:

Bokparet som bland annat tar upp inblicken man får i kulturkrockarna mellan inuiter och vita- qalunaat – , och hur Melanie McGrath i skildringen av Arktis både lyfter fram skönheten och dom stora farorna med att leva där. I samband med det kommer jag på att lägga till att man får även veta att inuiterna ser hur isbergen minskar och är oroade för att kända miljöer i detta islandskap kommer att försvinna.

Nilmas bokhylla som kommenterar att Edie är aggressiv mot alla,  det jag kommer på i samband till det är att man i berättelsen förstår att det är ett riktigt hårt liv dom lever i Arktis, alkoholism är vanligt, så även diabetes – Edie dricker hela tiden te – för att hålla värmen – med massor av socker i, mindre än 6 skedar socker tycker Edie är för lite sött. Nilmas bokhylla tar även upp maten dom äter och som nämns ofta, tex.  jäst valrosstarm  och jo, jag kan hålla med om att det låter lite äckligt.

Titel: Där ingen har gått
Författare: Melanie McGrath
Utgivningsår: 2012
Förlag: Wahlström & Widstrand
Finns hos: Adlibris &  Bokus m fl.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 5 maj, 2012 i ☆☆☆☆, deckare

 

Etiketter: , , , ,

Himmelstal – allt annat än ett paradis

Nu har jag just läst ut Himmelsdaglen av Marie Hermansson. Faktiskt en helt ny författare för mig, har hört talas om hon så klart, men det är första boken av Marie Hermansson som jag läser. Blev nyfiken på den när jag läste om den. Det är helt klart en fascinerande historia, den griper tag i mig o jag läser med spänning vidare. Har hela tiden en smått igenkännande känsla när jag läser boken, och kommer till slut på att jag tycker att den påminner om Dennis Lehanes Patient 67 i känslan. Precis som Patient 67 känner man sig vilse tillsammans med huvudpersonen Daniel, oron ligger och gnager: det här är inte bra, hur ska han komma i säkerhet igen!?

Boken var lättläst, trots att det var många karaktärer att hålla reda på och en aningens komplicerad handling, komplicerad kanske inte är rätt ord, man dras in i virvlarna, så att säga…

Första raden:

När Daniel fick brevet trodde han först att det kom från Helvetet.

Dalen mellan bergen i Schweiz är ett paradis på jorden. Eller åtminstone ett paradis för människor med vissa psykiska åkommor, som behöver vila upp sig i lugn miljö med hög luft, god mat och professionell omvårdnad. Så ser det i alla fall ut.

Men varför är det då så förtvivlat svårt att ta sig därifrån? Och vad har alla patienter gjort för att ta sig dit?

Svenske Daniel kommer till Himmelsdalen för att besöka sin tvillingbror Max, som han haft sporadisk kontakt med. Max vill be honom om en tjänst: att byta plats med honom så att han hinner ordna upp lite privata affärer. På grund av en skuld har hans flickvän blivit misshandlad av ett gäng skrupelfria kriminella. Bara några dagar, så han kan betala skulden och rädda flickvännen. Snälla? Daniel ger med sig, och Max ger sig av.

Men kommer inte tillbaka. Daniel förstår att Max är mycket mer manipulativ och farlig än han någonsin har trott. Och det värsta är: så är alla andra i Himmelsdalen också. Den öppna friska dalen är ett fängelse för riktigt sjuka människor, farliga både för sig själva och omvärlden. Och personalen kan han naturligtvis inte övertyga om att han inte är han utan att han är sin bror.

Marie Hermansons nya berättelse är en spännande, mångbottnad berättelse, med thrillerns snabba oväntade vändningar, och den samhällskritiska romanens tankeväckande tilltal. Den kan påminna om sextiotalets vassa prosakonst, om PC Jersilds tidiga romaner.

 
1 kommentar

Publicerat av på 21 september, 2011 i ☆☆☆☆, deckare, Läst, Svensk litteratur

 

För att vara riktigt säker måste man veta allt. [Buzz]

HP och Rebecka är tillbaka, och gissa vad? båda är i trubbel… men är det säkert? Handlingen har återigen mycket att göra med  Internet och internetsäkerhet. [Buzz] kastar dig direkt in i hetluften! Det är spänning från första meningen, och stycken avlöser ofta varandra med finurliga…

Kast!(a) dig direkt över ,[buzz]och du får några trevliga lästimmar, men jag lovar dig, du kommer avsluta boken med att otåligt tänka: när kommer nästa??

Beskrivning:

Välkomna tillbaka, HP och Rebecca favoriter hos Svenska Deckarakademin som belönade thrillern [Geim] med priset Årets Bästa Debut.

[Buzz] inleds i öknen. HP är i Dubai på flykt från sitt förflutna, Rebecca besöker ett afrikanskt land som livvakt åt en svensk minister. Plötsligt hamnar de båda i hotfulla situationer som tvingar dem tillbaka till Stockholm där deras vägar möts igen.

En andlöst spännande, kraftfull och nyskapande thriller som kommer att läsas av många över hela Europa!

Anders de la Motte är säkerhetschef på ett stort internationellt it-företag och f.d. polis. Böckerna är brett sålda internationellt och SF har köpt filmrättigheterna till [Geim]. (adlibris)

Då kan man under tiden själv vara med i [spelet]…. om man nu vågar… det startar imorgon… vågar ni??

För att vara riktigt säker måste man veta allt. så det enda att göra är att läsa boken, så kanske man blir säker.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 19 september, 2011 i ☆☆☆☆, deckare, Spänning, Svensk litteratur